jennybredell

Tisdagen den 27 april 2021 blev vår 6åriga dotter lämnad, helt ensam utan tillsyn, mitt i badhusbassängen under simskolan. Som om det inte vore nog att hon höll på att drunkna så bemöts vi av hånskratt när vi tre dagar senare träffar den aktuella simläraren och badhuschefen för att försöka reda ut incidenten.

För att ta det från början:

Den 27 april kl. 11:47 får jag ett mejl som lyder:

”Hej Jenny! Har försökt komma i kontakt med dig för att informera om att Tuva blev panikslagen under simskolan mitt i en längd, Ingen simskollärare fanns i närheten så jag drog själv upp Tuva från bassängkanten”

Detta är skrivet av en pedagog som var med i badhuset, men som inte var ombytt. Hennes roll i det hela är alltså inte att delta eller ha ansvar under simskolelektionen utan helt enkelt vara med och se till att barnen på ett säkert sätt tar sig fram och tillbaka mellan skolan och badhuset.

Jag satt i denna stund och undervisade på vuxenutbildningen via Teams men får såklart panik och avbryter lektionen. Jag springer ut till min man som är i trädgården och läser upp mejlet för honom. Vi ringer upp läraren som skickat detta mejl för att ta reda på mer information och såklart, höra hur Tuva mår. Vi får i detta samtal tydligare information och upplever att personen i fråga är en aning skärrad över det som hänt men att både hon och Tuva mår bra trots det som hänt en stund innan. När vi la på hamnade jag i någon slags dvala, och kände i stort sätt ingenting mer än att jag ville att Tuva skulle komma hem från skolan så jag kunde krama om henne. När klockan väl slog 13:00 och hon bara någon minut senare kom cyklandes (vi bor en liten cykelväg bort från skolan) så möttes jag av en tjej som utbrast i tårar, panik och förtvivlan. Det enda jag hörde henne säga var ”jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte”.

Här är det oerhört relevant att tillägga att detta är en tjej som ÄLSKAR vatten! Det har hon gjort ända sedan hon var mycket liten. Hon är den som beklagat sig över att de bara har simskola varannan vecka då hon önskar att det var möjligt att ha det varje. Hon är den som packar badväskan så fort hon kommer hem från skolan dagen innan det är dags och hon har alltid pratat och återberättat positivt om besöken där. Det har gjort att jag kunnat fokusera på det positiva i det hela, då jag som mamma ALLTID varit orolig över att ”tappa kontrollen” i och med att jag inte kan vara med när de badar. Av någon anledning så har jag alltid tänkt det värsta som faktiskt kan hända och sett scenariot framför mig, att en olycka händer. Men tack vare Tuvas positiva inställning till simskolan och stöd av min man så har jag försökt lita på kompetensen som finns där och att rutinerna fungerar som de ska och helt enkelt motat bort de negativa och rädda tankarna.

När hon kommer in i hallen och jag försökt lugna ner henne så får hon fram ”jag vill inte prata om det som har hänt” och jag låter det vara så tills hon lugnat ner sig ytterligare och själv känner sig redo. Efter någon halvtimme berättar hon vad som hänt, att hon blivit jätterädd i badhuset efter att hon blivit lämnad av sin simskollärare som gick iväg med de andra barnen. Situationen var som så att de var tre barn som skulle simma fyrans längd. De andra två var snabbare än Tuva så när dem var färdiga och tagit sig upp ur bassängen så gick helt enkelt simskoleläraren med dem iväg från platsen. I detta skede är Tuva mitt i längden och grips av ren och skär panik. Den enda som såg detta var den icke ombytta läraren som var med från skolan. Hon satt i denna stund bland borden och stolarna där man vanligtvis brukar fika. Som nämnt tidigare i detta dokument så har hon inget ansvar under denna lektion, men, utan hennes iakttagelse och snabba agerande så hade Tuva med största sannolikhet drunknat. Hon hejade och peppade Tuva och på ett helt otroligt vis samarbetar dem och Tuva lyckas ta sig till kanten innan den här läraren helt enkelt kan hänga sig över och dra upp henne. Hon tröstar en panikslagen 6årig flicka som hon precis har räddat livet på när simskoleläraren sedan kommer och frågar vad hon bölar för. Enligt läraren hade han en mycket dålig attityd och svor lätt över att detta minsann inte var något att stå och grina över. När Tuva berättar om situationen så är det enda hon upprepar: ”Han sa inte förlåt”… Här övergår mina känslor totalt och jag känner hur jag blir arg, förbannad, livrädd, ledsen och panikslagen. Som förälder ser man här svart, i alla fall var det det som hände mig. I samråd med min man och med det inbyggda sunda förnuftet så beslutar vi här att INTE kontakta badhuset förrän vi gett allt till Tuva som hon behöver och tills jag själv lugnat ner mig och kan agera professionellt.

Tre nätter och två och en halv dag går. Tuva har svårt att somna och drömmer mardrömmar om det som hänt. I ett TV-inslag under torsdagskvällen visas en tjej som är i ett badhus och simmar och Tuvas reaktion är att hon vänder på kroppen, dunkar huvudet i soffan och utbrister ”jag vill inte se, jag vill inte se”. Här inser jag att jag måste agera. Jag måste reda ut det som har hänt.

Jag är ödmjuk för att det kan bli fel i olika situationer. Jag är ödmjuk för att det kan begås misstag. Men att en 6årig flicka lämnas ensam i en stor simbassäng där hon inte bottnar är något jag inte accepterar. Det är en händelse som måste redas ut, anmälas, dokumenteras och ett förebyggande arbete måste påbörjas och genomföras för att förhindra att detta ska ha chans att hända igen. Med den inställningen ringer jag till badhuset fredagen den 30 april, kl. 10:38 och ber om att få prata med chefen. Jag blir informerad om att hon sitter i möte men jag ber om att få lämna mina kontaktuppgifter och att personen i telefonen antecknar att detta är ett högprioriterat ärende och att jag förväntar mig bli uppringd så fort det är möjligt. Det blir jag. Redan klockan 11:01 ringer min telefon. Under det 14 minuter långa telefonsamtalet presenterar jag mig, berättar om incidenten och får till svar att detta var okänt för henne, och alltså ingenting som rapporterats eller tagits upp. Jag kräver ett möte och att situationen utreds. Det enda jag får som förslag är att vi kan komma redan klockan 12:00, även fast Tuva har skolplikt och skoldagen inte slutar förrän 13:00. Anledningen var helt enkelt att de minsann ville gå hem tidigt denna dag då det var valborgsmässoafton och allt. Tuva fick alltså försaka sin skoltid för att de vuxna människorna skulle ha möjligheten att gå hem som planerat denna dag. Jag bet ihop, svalde och försökte dölja min frustation.

När vi öppnar badhusdörrarna möts vi av chefen som direkt börjar med ledande frågor till en livrädd Tuva som håller mig hårt i handen. ”Visst tycker du om att vara här i badhuset Tuva? Den stora bassängen är väl ändå roligast? Du älskar simskolan förstår jag? Visst längtar du till den dag du får komma hit och bada igen?” Jag går sönder inombords och avbryter det jag anser vara en form av psykisk nedbrytning och ifrågasätter VAR den aktuella simskoleläraren befinner sig. ”Han kommer, jag tänkte bara hälsa på Tuva först”. Fin tanke, men att mala på med ledande frågor är ingenting jag har tid eller lust med så jag ber att hon hämtar personen i fråga. Han kommer, med ett stort leende på läpparna och dyngsur efter ett dopp i bassängen och verkar tro att det är någon skojig aktivitet som är på gång. När badhuschefen sedan frågar: ”Tuva, vill du berätta vad som hände på simskolan här i tisdags?” så tar jag över och säger att: ”Nej, men det kan jag göra”. Mycket sakligt började jag gå igenom vad som hänt. Jag hinner inte särskilt långt innan simskoleläraren hånskrattar mig i ansiktet och slår ihop händerna som man gör när man ska sjunga Klappa händerna om du är riktigt glad. Jag blir förbannad, provocerad och får ett oerhört hjärtpåslag när jag direkt sätter upp fingret och ber honom att sluta garva mig rakt i ansiktet. Jag ifrågasätter vad som är roligt men får inget svar mer än ett mummel. Här får jag BE om respekt, BE om att han ska sluta skratta åt att han nästan fick min dotter att drunkna tre dagar tidigare. BE. Vad badhuschefen gör i detta skede? Ingenting. Samtalat fortgår men det var det mest oprofessionella möte jag varit på i hela mitt liv. Jag fick ont i exakt hela kroppen när jag insåg att det varken finns lust, rutiner eller över huvud taget kompetens att reda ut det här på ett professionellt sätt. Bredvid mig sitter vår stackars 6åring som liksom mig, förväntade sig ett förlåt, en förklaring. Jag såg besvikelsen i hennes ögon. Jag hade bara 30 minuter innan lovat henne att vi skulle reda ut det här, få ett avslut, en förklaring, ett förslag på hur vi skulle gå vidare och det viktigaste av allt – förlåtet. Jag svek henne.

Som svar på mina frågor som: ”Jag vill veta HUR era rutiner ser ut när en olycksrapport skrivs, vad ni tar till för åtgärder för att förhindra att detta händer igen och hur ni utreder situationen” får jag ett vekt: ”Ja men vadå, vi briefar detta och har faktiskt koll på vad vi ska göra i olika situationer”. Vi pratar inte samma språk. Jag förväntar mig att en anmälan görs och att detta dokumenteras och tas vidare för utredning och att ett förebyggande arbete påbörjas. Men mina förväntningar var som nya och främmande för dessa två vuxna människor. Här förväntades det INGENTING annat än att vi skulle sopa det under mattan, glömma det som hänt och gå vidare. Jag ifrågasätter om de känner sig nöjda med bemötandet och sättet de tar händelsen på allvar eller inte och det gör dem. Att simskoleläraren sedan reser sig upp och vänder på klacken utan att säga hejdå är nivån vi befinner oss på.

Jag har ringt rektorn på skolan Tuva går på. Jag kom till telefonsvar och spelade in ett meddelande där jag förklarade vad jag vill prata med honom om. Jag visste i detta läge att han var fullt informerad av den icke ombytta läraren som var med i badhuset och förväntade mig därför också att han ringer upp så fort han kan. Men icke. Det jag vet idag är att han fått en helt annan story när han pratat med badhuspersonalen om händelsen och det är ännu ett tecken på hur professionaliteten brister och hur man vill sopa detta under mattan, tysta ner det hela som om ingenting har hänt.

Idag, den 7 juni, hela 41 dagar efter händelsen, har vi fortfarande inte fått ett enda telefonsamtal, någon återkoppling, mejl, brev – INGENTING. INGEN har undrat var Tuva har varit tisdagarna sedan dess. Jag vill som medmänniska varna er föräldrar som godtroget släpper iväg era små barn på simskolan här i Vingåkers kommun. Jag kan inte tysta detta. Jag skulle aldrig förlåta mig själv om det skulle hända ett annat barn samma sak och jag INTE sagt något. Tuva, vår fina älskade lilla Tuva, höll på att drunkna och dö ifrån oss. Tillbaka fick vi hånskratt rakt upp i ansiktet och total tystnad efteråt.

#vingåkerskommun #vingakerskommun #vingåker #vingaker #vingåkersbadhus #vingakersbadhus #vingåkersbad #vingakersbad