Usch, idag är jag låg. Mycket låg. Kämpar med att inte visa det för någon utan försöker spela mitt vanliga, glada jag. Men nu är det svårt. Nu har jag hållit på sen klockan 7 i morse och nu orkar jag inte det längre. Jag är trött och deppig idag! Så det så.
Jag vill helst bara släcka ner alla lampor, lägga mig hemma i sängen och somna. Jag skulle inte vakna förrän om ett par dagar. Visst låter det deppigt? Det är det också. Men hörreni, ibland måste man ha sina mot- och nedgångar och få gråta, skrika och må riktigt dåligt. Att sen kunna stå för det och acceptera det faktum att det faktiskt krävs sådana här dagar ibland, ja, det är bara ett extra plus.
Mina ben viker sig när jag ställer mig upp.
När jag ska prata får jag kämpa med att få fram orden.
Mina ögonlock är så tunga att jag ser suddigt.
Min kropp fryser.
När jag ser mig själv i spegeln vill jag bara spy.
Jag längtar SÅ efter en kram från min man och älskade dotter nu. Det är dagar som dessa jag behöver dom extra mycket. Dagar då jag kanske förtjänar det som minst…
Då förtjänar man det som mest raring! <3