jennybredell

Min förlossningsberättelse

Som så många längtat och frågat efter – här kommer min förlossningsberättelse: 

Ni som troget följer mig på mina sociala kanaler vet att det var lite turbulent på slutet av graviditeten. Det här uppgivna inlägget efter en kaotisk dag känslomässigt skrev jag och publicerade precis innan förvärkarna drog igång. Ja, det dröjde faktiskt inte mer än en timme innan det startade. Klockan var någonstans mellan 19:00-19:30 när jag kände första känningen – en molande mensvärk, precis som förra gången, när jag skulle föda Tuva. Vi satt vid det här skedet och åt middag alla tre och under den tiden eskalerade förvärkarna kraftigt. Jag kände mig så säker på att det var igång på riktigt, så jag förvarnade Tuva om att jag trodde vi skulle få åka in under kvällen eller natten när hon sov och att mormor troligen skulle vara här imorgon bitti. Tuva tyckte att det var lika spännande som konstigt: ”man ska väl sova på natten?!” Hehe.

Från första känningen till att värkarna blev allt tätare och mer intensiva så gick det alltså fort. Micke var snabb med att börja klocka värkarna och hade direkt koll. Innan vi hade lagt Tuva för natten så försökte (och kunde!) jag dölja smärtan som kom under varje värk, allt för att inte oroa eller stressa henne på något sätt, men vid 20-snåret, när hon lagt sig, så la jag mig i sängen och andades igenom värk efter värk och insåg att, okej, det är på riktigt nu.

Som jag nämnt här innan så hade jag lovat Micke att INTE vara så envis och uthållig hemma den här gången utan att vi skulle åka in i tid och faktiskt jobba lite med värkarbetet på sjukhuset också. Jag hade det i bakhuvudet hela tiden när jag låg i sängen och andades igenom värk efter värk. De var så regelbundna här så Micke kunde förvarna mig ca 10-15 sekunder innan värken skulle komma i och med att han klockade. Det var skönt och tryggt att han hade 100 % koll. I det här skedet ringde Ann, Mickes mamma, och Micke förklarade såklart läget, att det liksom var på gång. Jag hörde genom telefonen hur hon rådde oss att börja åka. Det var denna kväll snökaos och superhalt på vägarna. Jag släppte på min envishet och svarade ja direkt när Micke lagt på och frågade om han skulle ringa och rådfråga med förlossningen. Även de tyckte att det var läge för oss att börja åka. Vädret var som sagt det värsta tänkbara och vi hade ju 8 mil att åka. Jag tog en dusch och bytte om. Under tiden ringde Micke till min mamma som snabbt var här. Klockan var 21:50 när vi började åka mot Nyköpings lasarett. 

Bilresan dit var allt annat än optimal. Micke kunde inte köra mer än 45-50 km/h då det var snökaos, mörkt, halt och han inte kunde se mer än 5-6 meter framför bilen. Jag blev otroligt stressad då jag i detta skede inte tyckte mig ha några pauser mellan värkarna. Jag såg ju själv vilket oväder det var och hur sakta han körde, dessutom såg jag på honom hur fokuserad han var. Vad är oddsen på att det skulle bli sånt här väder just denna kväll, när hela oktober och november varit milda och gråa?! Så typiskt. Halvvägs till Nyköping fick jag lite småpanik och trodde inte att vi skulle komma fram helskinnade. Jag började leka med tanken att vi skulle få ringa ambulans så jag stirrade på telefonen som låg framför mig men hade inte ork att ta upp den på grund av den jobbiga smärtan. Precis som förra gången så strålade mina värkar något extremt ut i ryggslutet och det är fruktansvärt oskönt. Sittandes i en bil får man verkligen panik så att det tog mer än 1,5 timme att komma fram på grund av vädret, tog verkligen på krafterna.

Vi var framme och blev inskrivna klockan 23:36. Personalen tog emot oss med öppna armar och direkt från start vann tjejerna som arbetade mitt fulla förtroende.

 

Jag mådde extremt illa efter bilresan och/eller på grund av smärtan. Jag var tvungen att spy direkt när barnmorskan kopplat upp mig på CTG för fosterövervakning och lämnat rummet. Micke servade med spypåse och klappade mig på kinden.

 

Efter att jag legat med CTG en stund så kom barnmorskan tillbaka och undersökte mig. Jag var i detta skede öppen 6 cm, 

Det värsta med förlossningsarbetet var som sagt smärtan i ryggen, precis som förra gången. Jag vet inte hur jag ska förklara det, men det känns verkligen som att någon står och sågar mig i ryggslutet. Det är en hemsk smärta och den känns så ”fel” på något sätt då man liksom räknar med att det ska göra mer ont framtill och neråt mot snippan. När jag har såhär ont och vill klara det utan smärtlindring i form av epidural (ryggbedövning) så fokuserar jag som bäst när jag blundar och går in i mig själv genom att fokusera på andningen. Jag blundade i stort sätt från och med detta skede tills att det var över. Och det fungerade.

Klockan 00:05 la jag mig i badkaret. Det var skönt trots att jag kände mig extremt osmidig när varje värk kom och jag bara ville dö på grund av ryggen. Det finns ingen som helst ställning som är varken enkel eller skön att ligga i när smärtan strålar så dant, utan det är bara att bita ihop.

 

Jag badade i 45 minuter. Här är precis efter jag kommit upp och som ni ser har jag handdukar runt mig (och ja, fruktansvärt ont). Klockan är nu 00:55.

 

Kroppen fortsätter göra sitt och jag fokuserar så mycket jag bara kan. Mickes hand håller i min och han peppar mig kontinuerligt med hejarop. Jag blundar och pratar i stort sätt ingenting. Det enda jag vet att jag ber om är saft. Jag drack väldigt mycket saft. Annars sa eller svarade jag ingenting, allt på grund av mitt fokus. Klockan 01:15 testar jag lustgasen. Jag tycker ärligt talat mest att den är i vägen och att den luktar illa, haha.

 

När klockan är 03:00 frågar barnmorskan om jag varit uppe och kissat något, och det har jag inte. Så det var dags. HERRE MIN GUD vilken kamp det var att ta sig till toaletten. Jag trodde att min rygg bokstavligen skulle gå av och att jag skulle ramla ihop på grund av smärtan. Nu var det vidrigt och jag ville bara ge upp. Jag minns hur jag tänkte: ”ALDRIG ALDRIG MER!” 

Väl framme på toaletten så kissar jag och känner hur det trycker och jag inte kan hålla emot – då går vattnet. Jag ryckte till och trodde för en sekund att det var bebisen som kom ut för det plaskade utan dess like och det kändes som att det var hur mycket som helst som kom ut. Här är enda gången jag minns att jag faktiskt öppnar ögonen och det var alltså för att kolla ner i toaletten.

Tillbaka till sängen igen och när klockan är 03:30 börjar mina krystvärkar. Om man har varit djurisk innan så är det ingenting jämfört med vad man blir nu. Det är svårt att förklara vad kroppen och en själv är kapabel till och adrenalinet, smärtan, känslan eller upplevelsen – det är SÅ sjukt att ligga där och ta i allt vad man kan. Kroppen är helt sinnessjuk som klarar av att gå igenom detta och under krystvärkarna hann jag verkligen tänka på det. Mitt i allt så hann jag även tänka hur cool jag var. Det, i kombination med Mickes hejarop och barnmorskans pepp gav så extremt mycket positivitet. Det fick mig att ta i ännu mer. Dock så hade jag samma problem som sist, värkarna höll i sig för kort stund och jag kunde inte ta i lika länge som jag ville innan värken försvann. Det var frustrerande men som sagt, något jag kände igen från sist. Vi beslutade därför att sätta värkstimulerande dropp som helt enkelt gör så att värkarna håller i sig längre. Klockan var då 03:56. Nu blev det skillnad. Stor skillnad.

Jag krystade allt jag hade under varje värk och ca 20 minuter senare, rättare sagt 04:14, kom han. Han skrek omedelbart och jag fick upp honom på bröstet. Lättnaden. Glädjen. Kärleken. Det går verkligen inte att förklara. Jag la märke till att han var lik Tuva, men större än vad hon var när hon föddes. Jag och Micke pussades, skrattade och torkade glädjetårar medan vi beundrade honom. Här glömde man liksom bort att barnmorskan och undersköterskan fortfarande var kvar, hehe.

Moderkakan kom ut smidigt bara 10 minuter efter bebisen och Micke klippte navelsträngen. 

(Bilderna ovan är väldigt suddiga men det är för att jag kopierat dem från min förlossningsfilm som finns på min Instagram @jennybredell)

 

Vi är nu tvåbarnsföräldrar! Lillebror är ÄNTLIGEN här. Han var 52 cm lång och 4160 g tung. Sån lycka! Sån kärlek! Sån mäktig upplevelse!

 

Inga komplikationer uppstod, utan allt gick väldigt smidigt. Vi blev därför lämnade ensamma i stort sätt direkt och fick njuta massor. Mille tog bröstet direkt och lyckan över det var total. (SOM jag kämpade med Tuva och amningen, utan resultat). Vi blev serverade den omtalade smörgåsbrickan och njöt av den samtidigt som vi ringde våra föräldrar. Adrenalinet pumpade fortfarande i kroppen så även fast vi försökte var det omöjligt att somna. Både jag och Micke gick på någon energi som såhär i efterhand är oförklarlig.

Redan vid 07:00-tiden erbjöds vi få åka hem. Allt såg bra ut både med mig och bebis så om vi hade velat så hade vi alltså fått åka hemåt här. Men, eftersom att man ska göra en läkarundersökning på bebisen 6-8 timmar efter förlossningen så kände vi att vi lika gärna kunde vara kvar tills den var gjord. I annat fall hade vi fått åkt hem, för att bara någon timme senare åka tillbaka till Katrineholm och gjort den där. Det kändes bara onödigt och krångligt. Vi önskade istället få vara kvar tills läkarundersökningen var gjord och det fick vi så gärna. Det var en väldigt familjär och välkomnande förlossningsavdelning i Nyköping och personalen var helt fantastisk. Vi fick dessutom vara kvar på samma rum under hela tiden så allt var verkligen smidigt från början till slut. Läkarundersökningen gjordes runt 11:00, vi hade alltså ett par otroligt lugna och mycket fina timmar där emellan. Vi bara myste med vårt mirakel och jag passade faktiskt på att duscha av kroppen innan jag bytte om till mina privata kläder.

Nybliven tvåbarnspappa <3

 

Jag har fortfarande svårt att ta in detta, att vi har lyckats skapa och föda TVÅ underbara barn. Det är helt otroligt. Jag är så oerhört tacksam över att livet gett mig det absolut finaste en människa kan få – en familj. Jag är dessutom så jäkla stolt över mig själv som klarat detta! Jag kommer aldrig någonsin att klanka ner på min kropp, tvärtom, jag har lovat mig själv att tacka den varje dag. Utan den hade jag inte haft det som jag idag värdesätter mer än mitt egna liv. Mina barn. Wow alltså!

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
stats