jennybredell

Wow, var och hur ska man börja detta inlägg? Vi befinner oss fortfarande i den omtalade bebisbubblan och för att vara helt ärlig så har jag lite svårt att sätta ord på allt. Därav min tystnad här. Bebisbubblan gör så att man fullständigt glömmer bort tid och rum. Man har liksom ingen koll på vad det är för dag eller vad klockan är. Det enda man fokuserar på är allt som har med bebisen att göra, det tar över precis ALLT annat. Dammet som ligger på fönsterbrädor, bänkar och möbler är flera veckor gammalt nu men det spelar ingen som helst roll för tillfället. SÅ inne i bubblan är man och det är alldeles fantastiskt underbart och ljuvligt ♥

Mille, älskade lillebror, är tre veckor gammal nu. Det känns surrealistiskt. Overkligt. Konstigt. Är det verkligen tre veckor sedan jag fick upp honom på mitt bröst i det där förlossningsrummet i Nyköping? Samtidigt som man känner att han är en så självklar del i vår familj, som om han funnits här hos oss mycket mycket längre. Det är verkligen svårt att greppa och sätta ord på hela den här stora livsförändringen, det måste på något sätt upplevas för att förstå sig på.

Visst är han väl helt perfekt? 10 fingrar och 10 tår. Två vackra blåa ögon och en söt liten potatisnäsa. Och det bästa av allt – han är SÅ lik Tuva som bebis. Kan ni tänka er, jag har TVÅ underbara barn?! Jag är TVÅBARNSMAMMA! Och Micke, min älskade Micke, är pappa till både en prins och prinsessa. Så fantastiskt!!!

Och vår ofattbara kloka och kärleksfulla dotter – Kan ni ens gissa hennes lycka tror ni? Vi förstod att hon skulle bli världens bästa storasyster, utan tvekan, och hon har längtat så oerhört mycket varje dag, MEN, att det skulle vara såhär starkt kunde jag inte ens föreställa mig. Hon började nästan gråta av lycka när hon fick se honom för första gången. Redan där smälte man ju! Sedan dess har hon aldrig släppt honom. Hon kramar, pussar på honom, håller honom i sin famn så fort hon får chansen, byter blöjor, väljer omsorgsfullt vad han ska ha på sig för kläder, tröstar när han gnyr, berättar om livets äventyr, sjunger sånger, läser böcker och klappar så fint på hans kind när han sover. Mammahjärtat smälter. Det finns ingenting som kan bli större än det här. Jag försöker verkligen att suga in allt, varenda sekund, varje ögonblick ♥

Under dessa tre veckor har vi haft många besök av nära och kära, varit på läkar- och BVCkontroller med lilleman, firat jul med familjen och tyvärr(!!!!) genomlidit 3 omgångar av den förbannade mjölkstockningen som jag bönade och bad om att få slippa denna gång…….! Hade det inte varit för det sistnämnda så hade jag inte haft någonting att klaga på. Men ni som någon gång haft mjölkstockning med skyhög feber och brutal smärta vet vad jag pratar om, ni andra kan bara föreställa er genom att tänka på den närmsta nära-döden-upplevelse som går att befinna sig i, utan att dö. Det är så fruktansvärt och hemskt jobbigt att jag skulle kunna göra exakt vad som helst för att bli garanterad att aldrig mer behöva uppleva det. Trots att den här förbaskade skiten har bråkat med mig/oss så fungerar amningen bra! Mille äter regelbundet och suger bra på båda brösten. Han äter och släpper när han är klar. Stor skillnad jämfört med när Tuva var bebis, vi fick det ju inte alls att fungera då hon bara låg och myste vid tutten och dessutom bara gick ner i vikt. Det är lite skillnad denna gång, hehe. Kan ni gissa vad Mille vägde när han kom? (Här kan det vara intressant att veta att Tuva vägde 3345 g)

Den här guldklimpen vägde hela 4160 g!!! ♥ Och han var 52 cm lång när han kom. Sedan gick han ner (som alla nyfödda gör) till 3978 g men redan 6 dagar senare  vägde han 4435 g, haha, så, amningen fungerar verkligen bra denna gång. Vi tror nästan att det är grädde jag har i tuttarna =) Så typiskt och tråkigt att det ska krångla med mjölkstockning bara…. Håller alla tummar för att det var sista gången nu, annars vet jag inte vad jag gör. Det är inte värt att bli så extremt dålig och att behöva känna sig halvdöd bara för att man ammar sitt barn. Så, åker jag på det en gång till får vi nästan överväga om det kanske är bättre att ge upp?! Även fast jag (och Micke) helst inte vill… Drömmen vore för oss att få det att fungera i åtminstone 4 månader. Men som sagt, det får inte kosta vad som helst…

Jag har såklart mycket mer att berätta (och visa!) er. Förlossningen, första mötet med Tuva, vårt julfirande och Milles egenskaper som vi hittills har fått lära känna. Jag återkommer med det. Nu ska jag försöka väcka min lilla bebis som ligger bredvid mig och sover. Han behöver en ny blöja även fast det inte verkar som att han bryr sig om det eftersom att han fortsatt sover sött, hehe. Men det luktar inte hallontårta att ligga här bredvid den söta lilla blöjrumpan just nu, om vi säger så =) Efter det ska jag gå in i duschen och massera mitt dumma, onda bröst…

Kram på er.