Igårkväll hade jag och Micke deep-talk om ett samtalsämne vi ofta kommer in på. Livet med barn. Livet med Tuva. Livet som föräldrar. Hur enkelt och självklart det är ♡
Såhär mysigt hade vi det
Jag är livrädd att trampa någon på tårna nu för det är absolut inte det jag vill. Men, det är sjukt vad man kan känna sig annorlunda för att man har det så ”lätt” eller så ”bra” eller så lyckligt.
Sedan vi fick Tuva och vi kom in i den här föräldrar-världen så tog det inte lång tid förrän vi insåg att vi är ganska så annorlunda jämfört med andra. Både som par, jag och Micke. Och som föräldrar. För och inte tala om Tuva, vår älskade lilla tjej. Vi är alla tre väldigt enkla och okomplicerade av oss. Jag ser ofta barn i Tuvas ålder som hux flux börjar skrika och gråta för att de inte får som de vill. Det skulle Tuva aldrig göra. Vi har lärt henne att så funkar det inte. Vi markerar. Ryter ifrån. Tar tag henne i armen. Förklarar. Visar. Kör med konsekvenser. Allt det precis lika mycket som vi uppmuntrar. Säger ”braaaaa Tuva”, klappar händerna, skämmer bort, pussar, kramar, ger positiv feedback osv. Det får inte bara gå åt ett håll utan det måste funka likadant åt båda hållen. Svårare än så är det inte.
Det finns ingen värd som är hårdare än mamma-världen. Jag lovar. Jag har alltid känt mig så utanför i den för att jag har haft det så ”lätt”. Redan under graviditeten märktes det rätt tydligt. Jag mådde alldeles för bra för att majoriteten av de andra gravida tjejerna/kvinnorna omkring oss i denna lilla bubbla kunde gynna mig det. Jag fick alltid låtsas och hitta på något som var fel eller jobbigt för att vara säker på att jag inte provocerande någon.
Sedan Tuva kom till världen fram till nu har vi inte en enda vaken natt med oss i bagaget. Vi brukar skoja om att vi aldrig tidigare sovit så mycket som vi gjort sedan vi fick barn, haha. Förr satt man uppe halva nätterna bara för att man inte hade något annat och göra. Nu tänker vi tvärtom. Vi försöker komma i säng skapligt så det snabbt blir en ny dag igen.
Jag har nämnt det förut men jag tycker det är värt att nämna det igen. Rutiner rutiner rutiner. Hur svårt ska det va? Jag har sett SÅ många gånger föräldrar som stått och vaggat den där jäkla vagnen i timmar för att de vill att bebisen ska somna. Sover inte den lille efter en kvart? Nej, men då är han/hon antagligen inte trött. Hur kul skulle du själv tycka det var att ligga där i och gråta medan någon står och rycker i vagnen?! Sen en annan sak – Vill du/ni få in en rutin att er lilla ska somna till ca 20:00 på kvällen – Låt då för i helsike inte han/hon sova middag till kl 19. Samma sak där, slulle du själv vara trött för natten en timme efter att du sovit middag?! Knappast!
Vi har alltid väckt Tuva på dagen. När hon var nyfödd och de första månaderna är det självklart att det var annorlunda och att hon behövde sova mer och då gjorde vi det inte. Men efter de första månaderna började vi med ”hon får inte sova efter klockan”-rutinen som har funkat huuuuuur bra som helst! Ungen har ALDRIG blivit annat än glad när vi väckt henne. Jag lovar. Hon hinner knappt vakna innan vi får jordens flin tillbaka. Det är väl ett bra betyg?
Många barn är rädda för att somna. De har svårt att komma till ro och vaknar ledsna. Det har vi aldrig varit med om. Tuva har sedan hon var 6 månader sovit i egen säng och eget rum. Vi tror, att ju längre man väntar, ju svårare blir det. Men givetvis gör alla som dom själva vill och tycker funkar bäst.
Det jag ville dela med mig av med detta inlägg var alltså mitt och Mickes deep-talk vi hade igår. Vi pratade om våra 2 år vi upplevt som föräldrar och hur otroligt mycket vi älskar det. Vi tycker det är både skrämmande och sorgligt att så många verkar lida av sömnbrist, missnöjda barn, inga som helst rutiner och att livet som småbarnsföräldrar är påfrestande. Vi känner verkligen inte igen oss i nåt av det. Med andra ord – Vi verkar vara så himla annorlunda. På så himla många sätt. Det är svårt att veta hur vi ska hantera det utan att verka provocerande.
Jag är hur som helst så stolt över oss. Vi är så enkla som personer både jag och Micke och jag tror att det smittar av sig på uppfostran och Tuvas sätt att känna sig trygg utan att vi ens tänker på det. Det är ytterligare en anledning till att jag är 100% säker på att det är jag och Micke för evigt. Allt är så enkelt när vi gör det tillsammans. Och vi gör verkligen det – ALLT – tillsammans. Handlar, städar, byter blöjor(på den tiden Tuva använde det), uppfostrar, målar, leker, skrattar, sätter regler, ryter ifrån. Allt. Vi gör allt 50 50. Det är en stor nyckel till vår framgång, det är jag säker på.
Haha alltså du ?? lever i en fantasibubbla. Sluta ljug lilla du om du inte haft en sömnlös natt så är.det väl du som inte är bra mamma som inte oroar dig över ditt barn? Och väcka barn.. alltså sjukaste jag hört. Första månden fick hon sova sen började dina rutiner? Du vet väl att barnens rutiner ändras hela tiden första året? Du klankar ner på andra föräldrar nör jag inte ens förstår hur du och micke blev det.. 🙂
Instämmer med A.
Heja er Jenny! Förstår precis hur du/ni menar, vi tänker ungefär likadant! Kul att höra att fler tänker som oss, eller vi som er. Har fått mycket kritik för våra rutiner och att vi är så lyckligt lottade med väldigt få vaken-nätter. Alva sover och är världens gladaste bebis!
Så kul att många av er tar på er offerkoftan och tycker synd om er själva. Alla får göra som de vill, och låt folk vara glada för att de hittat något som funkar för dem! Den eviga missunnsamheten som är så vanligt förekommande! Den svenska avundsjukan. Men vill ni sova dåligt och ha missnöjda barn, så kör i vind! Gör som ni vill. Jenny skriver för sin egen skull, passar det inte, så sluta läsa. Det är inga personliga angrepp det handlar om! Men alltid är det någon som ska ta illa vid sig… Haha.
Keep up the good work Jenny! Kram Emma
Tror du på fullaste allvar att alla barn som skriker och är vakna på nätterna gör det för att föräldrarna inte lärt dom rutiner? Skärpning Jenny…
Instämmer.
Jösses vad människor tar åt sig och är missunsamma!! Kör hårt Jenny och Micke, ni är fina föräldrar med en positiv attityd, sjunk inte ned i gnällträsket. Även om barn är olika, om man har tur eller är konsekvent. Det fungerade för er och man får ”skryta” hur mycket man vill. Och en sak som är säker.. Inget kommer bli bättre i livet för att man sitter här och gnäller och känner sig kränkt ? Kör hårt och lycka till!
Fast Jenny, det går liksom inte att skriva eller säga ganska kränkande saker bara för att man friskrivit sig med att man inte vill trampa någon på tårna. Det är ungefär som att säga ”Ta inte illa upp nu eller så, men du är gaska ful och dum i huvudet”. Friskrivningen betyder liksom ingenting, om det efterföljande ändå är ganska elakt.
Det är superhärligt att ni hittat ett sätt som fungerar för er, jag menar det verkligen, men genom att skriva saker som ”Hur svårt ska det va?!” så visar du att du har noll förståelse för att det kan vara betydligt svårare än så. Det gör så ont i många, inklusive mig själv, som kämpar så hårt för att få dagar och nätter att fungera med den lilla. Tro mig, man klankar så ofta ner på sig själv när det inte fungerar och att höra andra småbarnsföräldrar i princip dumförklara en gör så ont. Det handlar alltså inte om att andra inte vill unna dig saker, utan snarare om att du verkligen sårar med sådana här inlägg. Jag gick och la mig med tårar i ögonen och en klump i magen igår efter att ha läst ditt inlägg, just av känslan att andra tycker att jag är en dålig förälder som inte kan få mitt barn att vara glatt på dagarna och sova på nätterna. För det är precis det du förmedlar med ditt inlägg.
Du får självklart uttrycka dig hur du vill på din blogg, men om du inte vill bli uppfattad som en ganska osympatisk person som klankar ner på de andra föräldrar som inte haft turen att få lika enkla småbarnsår som er, då ska du nog tänka över hur du formulerar dig. För det är precis så du uppfattas.
Även om du inte menar att provocera så är det ju just precis det som du gör. Alla barn är olika och stort grattis till er som fått ett så enkelt barn. Tyvärr så funkar det inte för alla barn med ert upplägg för barn är som sagt olika. Du framställer er som de mest perfekta föräldrarna och lite ödmjukhet skadar inte, att kunna sätta sig in i andras situation och förstå att alla inte har det som ni. Handlar inte om att jag missunnar er att vara lyckliga, men du kanske ska tänka dig för hur du formulerar dig.
Hej Jenny! Jag vet att du försöker att inte mena det men det här inlägget är galet provocerande. Alla applåder till er för att ni har fått er vardag att fungera och grattis till att er dotter verkar vara hur nöjd med livet som helst. Men för mig, som har slitit som ett djur i snart ett år är detta inlägg ett slag i magen. För även om du skriver att du inte vill stampa någon på tårna så är det precis det du gör. Vi föräldrar måste stå tillsammans och hylla varandra istället för att trycka ner varandra till marken. För när du skriver att du vet att inlägget kommer få respons så förstår du ju också att du kanske går lite över gränsen.
Min Hugo, har varit fruktansvärd att ta hand om vissa stunder för att vara ärlig. Jag har slitit av mitt hår, gråtit och ibland önskat att jag aldrig blev mamma. För trots rutiner( även provat utan) och tillfredsställdas behov så har han skrikigt och gnällt och ALDRIG sovit en hel natt sedan han föddes. Vår vardag är betydligt lättare nu och vi har nu börjat förstått hur fantastiskt det är att ha barn på hel id och inte bara korta stunder. Jag har googlat såååå många gånger på – vad är det för fel på mitt barn, – när börjar dom sova på nätterna, – varför skriker min bebis men till slut insätt att det handlar om deras personlighet och hur de tacklar de stora utvecklingar de går igenom under deras första år i livet.
Du kommer få en smärre chock om ni bestämmer er för syskon och denna är en liten älskling som ibte är så nöjd med livet.. det handlar alltså inte om hur mycket kärlek och närhet ni ger, rutiner eller inte eller om barnet får konsekvenser för sitt uppförande eller inte.
Jag hoppas att du tar med dig detta och funderar på hur du vinklar ditt inlägg. Jag vill absolut inte skapa något bråk eller så utan vill bara förmedla det jag kände och MÅNGA andra känner av ditt inlägg.
God fortsättning på er <3
Hej Jenny! Jag vet att du försöker att inte mena det men det här inlägget är galet provocerande. Alla applåder till er för att ni har fått er vardag att fungera och grattis till att er dotter verkar vara hur nöjd med livet som helst. Men för mig, som har slitit som ett djur i snart ett år är detta inlägg ett slag i magen. För även om du skriver att du inte vill stampa någon på tårna så är det precis det du gör. Vi föräldrar måste stå tillsammans och hylla varandra istället för att trycka ner varandra till marken. För när du skriver att du vet att inlägget kommer få respons så förstår du ju också att du kanske går lite över gränsen.
Min Hugo, har varit fruktansvärd att ta hand om vissa stunder för att vara ärlig. Jag har slitit av mitt hår, gråtit och ibland önskat att jag aldrig blev mamma. För trots rutiner( även provat utan) och tillfredsställdas behov så har han skrikigt och gnällt och ALDRIG sovit en hel natt sedan han föddes. Vår vardag är betydligt lättare nu och vi har nu börjat förstått hur fantastiskt det är att ha barn på hel id och inte bara korta stunder. Jag har googlat såååå många gånger på – vad är det för fel på mitt barn, – när börjar dom sova på nätterna, – varför skriker min bebis men till slut insätt att det handlar om deras personlighet och hur de tacklar de stora utvecklingar de går igenom under deras första år i livet.
Du kommer få en smärre chock om ni bestämmer er för syskon och denna är en liten älskling som ibte är så nöjd med livet.. det handlar alltså inte om hur mycket kärlek och närhet ni ger, rutiner eller inte eller om barnet får konsekvenser för sitt uppförande eller inte.
Jag hoppas att du tar med dig detta och funderar på hur du vinklar ditt inlägg. Jag vill absolut inte skapa något bråk eller så utan vill bara förmedla det jag kände och MÅNGA andra känner av ditt inlägg.
God fortsättning på er <3
Liksom vuxna är olika så är barn också olika. Jag har 3 barn – Alla – olika personligheter! Vi har trotts 2 år mellan samtliga barn haft precis samma uppfostran för barnen och ändå är de olika i sättet och har olika personligheter vilket vi märkt sedan dag 1.
Äldsta snart 9år, lugn som en filbunke och har alltid varit så. Nummer 2 är det fart på och har varit i hela hans 7 år och sedan en liten tjej på 4 1/2 som har temprament av dess like. Samma föräldrar, samma uppfostra men ändå helt olika varandra.
Jag är glad för er skull att allt varit så lätt. Jag tycker att jag med 3 barn har och har haft det enkelt, allt är vad man själv gör det till.
Livet med barn är helt underbart så just därför sitter jag här i veckan 11 och väntar nummer 4 förväntansfull på vad hen kommer att tillföra vår familj.
Tack för en fin blogg! Och all lycka till.
Wow Sandra, tack för din härliga kommentar!
Vad häftigt att höra att barnen kan bli så olika varandra. Jag ser fram emot dagen Tuva får syskon just för den sakens skull. Det verkar vara många som upplever det så att syskonen blir så himla olika varandra. Så coolt! Grundvärderingarna hos föräldrarna måste ju vara densamma men sen får de ju mer än välkommet ha sina alldeles egna personligheter. Så ska det ju vara 🙂 Tack för avtrycket här inne och lycka till med nummer 4 i magen. Stor kram
Följt din blogg ett bra tag då vi har barn i samma ålder. Men det här var det sista inlägget jag läste…. Jag har också en fantastisk dotter och man, är lycklig och får sova på nätterna….. Men inte behöver jag skriva om det stup i kvarten. Inte heller lägga över skuld på familjer som inte har det lika underbart, fantastiskt och lätt som ni verkar ha det…. Vad ger dig friheten att uttrycka dig på ett sådant sätt? Om du tvunget måste få utlopp för dina känslor, gör det, men vinkla det inte till att ni vet bäst och att alla andra gör fel. Alla är vi olika. Tro sjutton ni stött på kommentarer om att ni är provocerande om ni kör den här attityden mot människor…
Följt din blogg ett bra tag då vi har barn i samma ålder. Men det här var det sista inlägget jag läste…. Jag har också en fantastisk dotter och man, men inte behöver jag skriva om det stup i kvarten. Inte heller lägga över skuld på familjer som inte har det lika underbart, fantastiskt och lätt som ni verkar ha det…. Vad ger dig friheten att uttrycka dig på ett sådant sätt? Om du tvunget måste få utlopp för dina känslor, gör det, men vinkla det inte till att ni vet bäst och att alla andra gör fel. Alla är vi olika. Tro sjutton ni stött på kommentarer om att ni är provocerande om ni kör den här attityden mot människor…
Vad som får mig rätten att uttrycka mig såhär? Jo, för att det är min blogg och vi lever i ett fritt samhälle.
MEN, nu har även du Emelie uppfattat detta väldigt fel. Jag har aldrig påstått eller velat att andra föräldrar ska känna sig dåliga?! Jag skrev ett inlägg om ett samtal om vad som funkar för oss och inte, inget mer med det. Kul att du gillat min blogg hittils, hoppas du hittar någon annan bra att läsa. Ha det så bra
Tänker inte ge mig in i en hetsig diskussion men ditt inlägg gick helt klart över gränsen. Jätteglad för er skull att ni har det så bra. Missunnar ingen lycka! Men sättet du formulerade dig på var inte vackert. Därav min reaktion. Det uppfattades till 100% som provocerande, jag verkar inte ha varit ensam om att uppfatta det så. Självklart lever vi i ett fritt samhälle men det betyder ju inte att man behöver uttrycka sig hur som helst. När man skriver på sociala medier behöver man nog tänka både en och två gånger på hur man skriver. Kanske trist, men så är det. Det hade bara varit ett skrytinlägg om du endast skrivit om hur ni har det. Men när man väljer att skriva ”Jag förstår inte hur andra….. Hur svårt kan det vara? Sorgligt och skrämmande” Då får man räkna med att folk tar åt sig och inlägget ändrar helt karaktär. Jag har själv två väldigt lätta barn men jag har folk i min omgivning som har det kämpigt, skulle aldrig i mitt liv yttra mig på det sättet mot dom… Därav min reaktion. Gott slut och gott nytt år!
Blir ändå lite ledsen över hur du väljer att uttrycka dig. Tar ganska illa vid mig av de exemplen du ger på bristande föräldraskap då jag vet hur svårt det är att få övertrötta barn att somna. Oavsett om de fått begränsad sömntid under dagen eller hur man nu vänt och vridit på sig för att försöka få till rutiner, då är en sån här text inte särskilt upplyftande att läsa för det ger en sån anklagande bild av livet med barn. Det är helt fantastiskt att ert liv funkar bra, var tacksam och glad över det. Men vinkla det inte som att det finns universalmetoder och om-alla-bara-gjorde-som-oss för så många fackböcker och studier om barns utveckling och lärande har jag läst i mina dagar att det vet jag bestämt, varje barn är unikt och varje familj måste hitta sin egen väg. Min 2åring blir arg på mig ibland men det ser jag som ett naturligt sätt att frigöra sig och visa sin vilja. Naturligtvis måste varje enskild situation ses i sitt sammanhang med tillhörande faktorer. Man kan inte alltid få som man vill men jag ställer mig mycket kritisk till att du uppmanar läsare att ta tag i armen, vad innebär det? Inte för att göra illa hoppas jag och det behöver du nog förtydliga så ingen gör det efter att ha läst ditt inlägg.
Som jag skrev i de första raderna till detta inlägg så var det just det att jag INTE ville trampa någon på tårna. Med andra ord, jag menar absolut inget illa med min text. Jag har inte heller påstått att vi gör rätt eller är bäst utan syftet var att lyfta fram hur vi både jag och Micke känner oss annorlunda i många situationer. That’s all. Och ifall du undrar ifall vi slår vår dotter eller uppmanar andra att slå så måste jag nästan be dig läsa om mitt inlägg och tänka efter lite. Om jag vill markera för Tuva att hon gör fel så tar jag henne i armen och säger aj aj och förklarar varför man inte gör så. Det är en jävla skillnad. Försök att läsa inlägget och min blogg från mott perspektiv och utifrån mina tankar och upplevelse. Jag är långt ifrån någon fakta-bok så läs dina andra böcker skrivna av forskare och författare istället. Ha det toppen 🙂
Ville bara ge en ärlig feedback på hur det som läsare känns att gå in på din blogg och läsa det här inlägget. Jag tror inte att ni slår ert barn, men vet att detta uttryck kan vara vilseledande och svårtolkat. Tror inte att du heller vill vara upphov till något missförstånd där barn far illa. Ha det fint du med. Med bästa välmening
Mamma-världen är hård. Där håller jag med dig. En sak som är särskilt tuff är mammor som anklagar varandra – precis som du gör i det här inlägget. Ni har en fantastiskt fin och härlig dotter – underbart – men det inlägget egentligen säger är att alla som har problem med sina barn har det för att de som föräldrar gör något fel. Att de som föräldrar inte lyckas skapa rutiner eller trygghet åt sina barn.
Att ingen ”unnar” dig en bra graviditet eller en härlig dotter låter konstigt. De flesta mammor jag känner och omger mig med peppar och är glada för varandras skull. De unnar varandra bra saker i livet och i föräldraskapet. Du tror inte att de åsikter du för fram här – noll förståelse för att andra kan ha det tufft TROTS att man gör alla rätt – kan spela in? Det tror jag.
Du får gärna tycka att du har världens finaste dotter, det tycker jag om mitt barn också. Du får också gärna tycka att föräldraskapet är lätt – good for you! Men snälla, sluta anklaga andra som inte haft det så lätt för att vara dåliga föräldrar. Då tror jag att du kommer upptäcka att andra unnar även dig en fantasisk småbarnstid!
Inlägget är absolut inte något sätt att klanka ner på andra föräldrar utan det handlade om hur jag och Micke känner oss annorlunda. Inlägget handlade om ett deep-talk vi hade igår, inget mer. Min mening är och var somsagt inte att få andra att känna sig stötta, det klargjorde jag ju i de första raderna. Jag tänker inte sitta och försvara eller förklara mig mer än så, det leder ingen vart. Jag avslutar detta mes att höja alla oss kvinnor som bär och föder våra barn och oss föräldrar som varje dag gör ett strålande jobb – för det gör vi. Vi ALLIHOPA. Kram på er