jennybredell

Det är med en klump i magen som jag sitter här och dricker mitt morgonkaffe. Det är som att tidigare upplevelser spelas upp i huvudet som en film man bara vill ska ta slut. Känslor som rädsla, nervositet och skam strömmar genom kroppen och allt jag vill är att kunna trycka på en knapp och spola framåt.

Vissa av er vet redan, att jag har en ganska tung historia som handlar om sjukhus, operationer, nålar, maktlöshet och hemska symptom och påföljder. Jag blev sjuk när jag var 9 år, genomled två magoperationer, bodde på sjukhus och levde i ett livshotande tillstånd under en tid. Jag missade skolan, tid med mina vänner, vardagen med mina syskon och min pappa – ALLT. Och jag var som sagt 9 år gammal. Jag vägde i stort sätt ingenting, jag var som ett vandrande skelett, jag hade lika tjockt hår som en 2-årings och inte samma möjligheter att leva ett normalt liv. Jag kunde och fick inte delta i ”hoppa hage” på skolgården, eller aktiviteterna på alla barnkalas. Jag var alltid tvungen att stå bredvid och se på. När jag skulle äta fick jag hela tiden tänka efter innan, ifall det jag stoppade i mig kunde få någon som helst negativ påverkan på min stackars mage. Jag minns fortfarande de där fruktansvärda magsmärtorna som jag led av konstant fram till jag var 18 år.

Idag är jag helt frisk och min mage fungerar. Men, dessa år har påverkat mig mer än vad jag kan beskriva, och kanske till och med mer än vad jag själv förstår. Jag är inte rädd för smärta, tvärtom. Jag har lärt mig att hantera smärta och jag skulle faktiskt vilja påstå att jag är väldigt bra på det. Så, det handlar inre om att ha ont. Det handlar om den där jäkla filmen som spelas upp i mitt huvud och som gör att paniken i mig växer, jag glömmer bort att andas och jag svimmar.

När jag är i kontakt med vården så har jag 100% förtroende för alla som arbetar där. Det har jag. Jag har oftast också en bra inställning till det hela och försöker alltid att övertala mig själv om hur bra det kommer att gå. Sen börjar filmen. Jag ser alla nålar, allt blod, hör alla röster och den som HELA tiden spelas om och om och om igen är läkarens som säger till min mamma: ”Hon kommer inte att överleva natten” och jag är så trött, utmattad, sjuk och orkeslös att jag inte ens orkar öppna mina ögon eller få fram ett enda ljud med munnen. Den scenen……. =( Jag hatar att jag minns den.

Idag ska jag inte till sjukhuset, men, jag ska till tandläkaren och dra ut en visdomstand.  Tänk att något så ”normalt” kan vara så skrämmande, fruktansvärt, läskigt och betungande för mig. Som ni säkert kan gissa så sitter jag här, med scener från min egenupplevda film som spelas upp i huvudet, samtidigt som jag så gärna vill övervinna min rädsla. Det är känslor och en nervositet som är svår att förklara.

Jag har fått tid hos en specialisttandläkare. Jag har bara träffat henne en gång, men hon fick mitt fulla förtroende efter bara några minuter. Hon hade tagit sig tid till att läsa mina journaler och var snabb och bestämd med sitt förslag. Hennes förslag var att jag idag skulle ta med mig någon som jag är trygg med, komma 30 minuter tidigare och helt enkelt ta lugnande läkemedel. ”Varför svimma och behöva avbryta ingreppet när det finns hjälp som får dig att slippa må så fruktansvärt?”

Micke ska följa med mig idag och jag vill inget hellre än att detta ska gå vägen. Givetvis känns det läskigt att behöva ta till lugnande, och det är väl där skammen kommer in i bilden, samtidigt som jag vet att det är nödvändigt och det just nu bästa alternativet.

Önska mig lycka till, jag behöver det. 

Kram ♥