Den senaste två veckorna har minsann gått i en rasande fart! Inte så konstigt kanske, då det sägs att tiden går fort när man har roligt. Och det har jag verkligen haft, roligt. Vädret håller i sig och det är underbart. Påsken har varit helt fantastisk på alla sätt och vis (mer om det i nästa inlägg) och innan det så fyllde jag på med energi i Mjölby hos den mest genuina, kravlösa och enkla vän jag har, Jessika ♥
Tuva följde med, såklart. Hon älskar att åka på besök, precis som sin mamma. Innan vi skulle hoppa in i bilen letade jag efter min handväska och då sa Tuva: ”,Jag vill ta ett kort på dig för du är så snygg så jag hämtade din mobil”. Haha, älskade unge, vad ska man säga?! Hon är så söt att man vill äta upp henne!!!! =)
Jag vet att jag har skrutit över hur enkelt det är att åka bil med Tuva lägre sträckor, men jag är så glad över att det är så. När jag själv var liten hade jag stora problem med att åka bil. Jag blev illamående och kräktes väldigt ofta. Både under korta och långa sträckor. Det måste ha varit så jobbigt och frustrerande för mina föräldrar och fyra syskon för det försvårar ju hur mycket som helst. Jag brukar faktiskt tänka på det när vi är ute och reser eller åker bil såhär till exempelvis Mjölby – hur annorlunda allt hade kunnat vara om Tuva hade varit lika känslig som jag var för bilåkning när jag var liten. Fy så hemskt det hade varit! Hur har ni det med era barn? Mår de illa när ni åker bil? Berätta gärna!
Väl framme i Mjölby så blev det kramkalas, supergod lunch som Jessika lagat efter Tuvas önskemål, nämligen spagetti och köttfärssås, hehe, massa bus med lille Arvid och tjejsnack ute i solen. En alldeles underbart mysig dag! ♥
Tänk att den relativt kaotiska och osköna gymnasietiden ändå gav mig Jessika. Det är lätt det absolut bästa med de 3 åren i Norrköping! Oj vad vi skolkade (haha!), skrattade, busade och gick igenom både ris och ros tillsammans. Att vi står här nu, x antal år senare och har ett varsitt barn, stabila förhållanden med våra omtänksamma män, hus att bo i och fortfarande den starka vänskapen som håller oss samman hade jag inte ens vågat drömma om. De 15-16 milen som är mellan oss är störande, och jag önskar verkligen att det var annorlunda, för hur det än är så blir det ett litet pussel när vi ska ses, MEN, det är också det tror jag, som gör vår vänskap så speciell, fin, genuin och kravlös. Vi vet var vi har varandra trots avståndet och att vi inte kan ses lika mycket som vi vill.
Kram till er
Senaste kommentarer