jennybredell

Måndag, 9 december, klockan är 18:11 och ingen bebis är här. Anledningen till det är sorgligt och jag tänker inte beskylla någon, men det har skett en (mänsklig?) brist i kommunikationen angående den här tiden för igångsättning som skulle varit idag kl 09:30 på Nyköpings lasarett. Brist i kommunikationen har alltså inträffat mellan min barnmorska och förlossningspersonalen i Nyköping. De i Nyköping har registrerat oss på undersökning gällande bebis position men det har vi ju utrett redan i samband med onsdagens kaotiska eftermiddag som slutade med ultraljudsundersökning där det konstaterades att han ligger neråt med huvudet. Så, vi stod alla som levande frågetecken idag och alla parter tyckte det var uppgivet, men såklart mest vi, jag och Micke, som hade förväntat oss att äntligen få träffa vår son.

All cred och respekt till personalen på förlossningen i Nyköping som trots allt ändå gav oss en liten chans idag och helt enkelt försökte göra det bästa av situationen. De tyckte som sagt att det var förargligt att vi åkt så långt med en förhoppning om igångsättning och det inte blev något. De kopplade upp mig på CTG innan en läkare kom och undersökte mig vaginalt för att kolla läget. Hon uppskattade mig vara öppen ca 4 cm och gjorde en hinnessvepning i hopp om att det skulle dra igång.

Vi tog sedan en promenad till stan, gick i lite affärer och åt sedan en god lunch. Så snopet och en så konstig upplevelse då det var allt annat än vi förväntat oss av denna dag…

Väl tillbaka på sjukhuset igen så kopplades jag upp på CTG igen. Inga större förändringar men det förstod jag redan. Man känner liksom om ett värkarbete startat eller inte. Ytterligare en vaginal undersökning gjordes och läkaren var på och försökte reta upp livmodertappen ytterligare. Obehaglig känsla, men ändå något steg i rätt riktning mitt i all uppgivenhet…

Nu är vi hemma igen. Uppgivna som sagt. Det känns som att jag befinner mig någonstans mellan skratt och gråt och vet inte riktigt vad jag orkar eller inte orkar säga eller göra just nu. Vi kan såklart förstå att det kan bli fel och missar såhär, men det är inte as nice att vara patient i detta läge. Luften går liksom ur en och vi befinner oss i någon slags hopplöshet för tillfället. Det gör extra ont och blir extra påtagligt när man har Tuva som man lovat och lämnat hemma med samma förhoppningar som vi gick runt och bar på och sedan ”svika” det genom att komma hem utan någon lillebror… Det blir så fel allting. Hopplöst som sagt. Vi försöker såklart att göra det bästa av situationen och försöker vara så pedagogiska och ärliga som möjligt mot henne, men det är svårt när man känner som man gör själv. Att känna sig såhär låg, uppgiven och besviken och samtidigt försöka vara positiv och pedagogisk gentemot henne är som ni kanske förstår inte jättelätt. Men, vi försöker. Vi fikar och kollar på film nu ♥ samtidigt som vi trängs under en och samma filt allihopa, hihi.

Förresten så vill jag tacka alla er som delade med sig av erfarenheter angående igångsättning. Ni var väldigt många som generöst delade era historier och dem var övervägande mycket positiva vilket känns jättehärligt! ♥ Så, 1000 tack! Vi har för övrigt fått en ny tid för just igångsättning och det är nu på torsdag, när det gått 42 hela veckor av denna graviditet…