Det är svårt att ta in att det ligger en 2,5 kilos bebis i min mage som uppskattas vara 44 cm lång nu! Han är ju verkligen snart färdigbakad och redo att komma ut till oss. Den här graviditeten har verkligen gått dubbelt så snabbt känns det som, jämfört med förra gången när vi väntade Tuva. Jag har mått i stort sätt likadant under båda graviditeterna men upplevelsen har ändå varit SÅ annorlunda den här gången. För det första så har det känts så speciellt med tanke på att man redan har Tuva och som är så pass stor att hon varit så involverad från start. Jag har nämnt det tidigare här, och det har ju verkligen varit så, att man delat den här resan lika mycket med henne som Micke. Så var det ju inte förra gången, då var det bara Micke och jag som räknade ner varenda dag, planerade, fantiserade, undrade och längtade.
För det andra så är upplevelsen i sig mer levande, eller om jag ska kalla det för påtaglig (?) den här gången då lilleman är en riktigt livlig krabat. Jag kände honom tydligt redan i vecka 17 och har sedan dess undrat om han sovit något över huvud taget där inne?! Haha. Han är mer aktiv än vad jag trodde var möjligt och jag känner honom alltså sparka, rulla runt och röra sig där inne i stort sätt hela tiden. När Tuva låg i magen var det inte alls på samma sätt. Henne fick man väcka genom att knuffa lite på magen, då svarade hon med en eller två sparkar, sedan var det bra, hehe, Jag upplever alltså en helt annan typ av bebis med förmodligen helt andra egenskaper, och det har varit och ÄR fortfarande en väldigt häftig upplevelse.
Dessutom så vet vi ju denna gång lite mer om vem som gömmer sig där inne eftersom att vi halvvägs valde att ta reda på könet. De var ju Micke mest som låg bakom det beslutet men jag är så glad över det! Det känns så rätt att vi vet att det är en lillebror där inne. Det har även underlättat och gjort det hela mer verkligt för Tuva tror jag. Vi har ju pratat och pratar om lillebror hela tiden, istället för ”bara” bebisen. Både hon och vi har på så sätt kunnat förbereda oss ännu mer jämfört med om vi inte hade haft någon aning.
Såhär ser vi ut, jag och kalaskulan i vecka 35 ♥
Undrar ni ifall jag fortfarande mår sådär oförskämt bra? Sanningen är den att det gör jag. Jag mår som en solstråle och kan inte klaga på någonting förutom att jag har haft en hel del ”myrkryp” i vaderna kvälls- och nattetid vilket gjort det svårt för mig att sova gott. Vissa nätter har jag inte somnat utan varit uppe och gått runt för att försöka få det att släppa, och det har väl kanske inte varit sådär superroligt. Men, jag har hittat räddningen/lösningen! Vet ni vad det är? En himla massa vatten under dagen OCH stödstrumpor!
Graviditets-appen visar idag att det är 37 dagar kvar till BF! Jag personligen tror att han kommer att komma något tidigare och det baserat på hans livliga och energiska beteende där inne i magen. Det känns som att han vill ut tidigare jämfört med Tuva som låg kvar 7 dagar extra och myste. Men man vet aldrig. Han är välkommen när han själv är redo, om så innan eller efter BF, det spelar ingen roll. Huvudsaken är bara att han mår bra och det är det enda som betyder något, resten reder sig av sig självt. En sak är säker i alla fall- väldigt väldigt snart är han här ♥
Senaste kommentarer