I morse kan jag säga att jag med största sannorlikhet var den förälder som väckte landets absolut gladaste unge. Efter 9 (!!!) dagar hemma från förskolan med feber, hosta och ont i öronen så var det ÄNTLIGEN dags igen! Tuva bokstavligen flög upp ur sängen och sprang från bilen in till förskolan när vi kom fram. Hon fick ett kärleksfullt välkomnande av både personal och kompisar som sa att de saknat och längtat efter henne. Så sött.
Jag var beredd hela dagen med telefonen i högsta hugg då jag tänkte att hostan kanske skulle störa henne så pass mycket att hon inte orkade. Men icke. Vi kom vid 15:30, både jag och Micke, då vi hade tid för utvecklingssamtal och då fanns det minsann inte det minsta tecken på att Tuva ville åka hem, hehe. Det är ett bra betyg! =)
Utvecklingssamtalet då. Ja, var ska man börja? Vår fina tjej alltså!!! ♥♥♥ Hon beskrivs som ”en snäll tjej som visar sympati för andra barn.” Bara där så smälter man. Det är verkligen en speciell känsla att sitta framför pedagoger som beskriver sitt barn på ett så genuint sätt. Man bara smälter. Och jag kan erkänna att jag blev tårögd både en och två gånger. ”Hon är duktig på att lyssna, ställer många frågor, är intresserad och mottaglig för nya kunskaper, säger alltid förlåt, delar rättvist med sig till andra, är duktig på att pyssla och skriva bokstäver, har bra fantasi och visar alltid tacksamhet”. Ja, det av mycket annat uttryckte Tuvas ansvariga pedagog. Att hon är en underbar och klok flicka är det ingen tvekan om. Vi är många rörande överens om det och som mamma är det den största önskan man har. Jag är så stolt. Om ni bara visste! ♥
Nu sover den omtalade prinsessan och jag ska stänga ner här och mysa med Micke framför Robinson och Sveriges Mästerkock.
En bild från i somras när vi var i Uppsala
Senaste kommentarer