jennybredell

Nej, ingen bebis än… Två dagars ekande här inne beror inte på att vi var inne och fött (tyvärr) utan istället på att jag varit helt slut efter en väldigt turbulent onsdagseftermiddag:

Som jag skrev då i onsdags så hade jag tid hos barnmorskan kl 13:00 och både planen och min förhoppning var att jag skulle dit, kolla läget en sista gång och låta henne ”pilla igång” det hela genom en vaginal undersökning. Jag tyckte att detta kändes som en plätt lätt match så jag sa åt Micke att inte ta ledigt från jobbet för att hänga med, utan jag kunde gott gå själv.

Jag var där i god tid och vi sa väl ungefär samma sak till varandra när hon kom ut i väntrummet och mötte mig: ”Jaha, vi skulle tydligen ses en gång till” med ett gott skratt och ett överens påpekande om att det verkar vara en envis rackare där inne. Vi pratade lite, tog blodtryck och lyssnade på bebisens hjärta. Allt det gick smärtfritt och smidigt. Sedan kände och klämde hon lite på magen och jag såg direkt att hon var lite fundersam så jag frågade rakt ut om det var något som var fel. Till svar fick jag att hon inte riktigt kunde förstå hur han låg men att det kanske skulle klarna via den vaginala undersökningen. Så jag tog av mig mina byxor och trosor. Hon undersökte mig men såg ännu mer fundersam ut. Jag fick lite småpanik och förstod att det var något som var fel. ”Jag tror han ligger med fötterna neråt...” sa hon. Hela världen stannade upp. Jag kunde inte ta in det. Hon hade ju konstaterat för ett par veckor sedan att han sjunkit ner och lagt sig till rätta. Har han vänt på sig såhär sent i graviditeten utan att jag har känt det? Hur skulle det gått till? Är det ens möjligt? Frågorna blev hur många som helst och paniken bara växte i mig. Den lättsamma stämningen blev genast mer seriös och påtaglig. Hon bad mig att ta på mig mina kläder och sedan satte hon sig vid datorn och sa att hon skulle ringa Mälarsjukhuset i Eskilstuna för rådgivning och hjälp. ”Det här måste tas itu med redan idag! Du är så långt gången nu och vi måste veta 100% HUR han ligger och ta beslut efter det”. Jag blev alldeles likgiltig här. Ingenting blev som jag hade tänkt mig och det här var det sista jag trodde skulle hända när jag gick innanför dörren tidigare. Jag kände mig så ynklig som satt där ensam, utan Micke, och med vetskapen om att jag lovat Tuva en fika på fiket efteråt då jag skulle hämta henne på förskolan direkt efter besöket…

Hon la på luren och sa att Mälarsjukhuset tyckte vi skulle vända oss till Katrineholm först och främst, och då för att göra ett ultraljud. Tusen tankar snurrade i huvudet men min barnmorska fångade ändå min uppmärksamhet och gav tydliga order: Jag skulle fixa barnvakt, åka hem och hämta BB-väskan, hämta Micke på jobbet, åka och göra Ultraljud i Katrineholm och helt enkelt vara beredd på att fortsätta mot Eskilstuna för att där och då föda antingen säte eller via ett planerat kejsarsnitt om bebisen nu låg med fötterna neråt som hon befarade. Det sistnämnda (kejsarsnitt) ryser jag i hela kroppen bara jag tänker på! Det är min absolut största rädsla med tanke på mitt bagage jag har med mig då jag opererat magen två gånger som barn. Ni som vet vad jag pratar om, ni vet…

Säte? Vad innebär det? Jag vet ju vad en sån förlossning betyder men inte vad det innebär rent säkerhetsmässigt för varken mig eller bebisen. Skulle det ske IDAG via en igångsättning då, eller vad menade hon? Kejsarsnitt? MÅSTE jag? Som sagt, frågorna var SÅ många. Jag vet inte HUR jag gjorde, men jag höll mig samlad där inne. Men så fort jag öppnade dörren och kom ut i korridoren så kom tårarna. Det var inga lätta som rullade nerför mina kinder direkt utan det var ett gråt som inte gick att kontrollera. Jag SPRANG till bilen och ringde Micke i världens panik. Jag fick inte fram ett enda ord. Såklart skrämde jag upp honom och han hann tänka det värsta tänkbara och det var såklart inte min mening. Men jag kände mig bara så oerhört ynklig, paff, besviken och tagen av hela situationen. Ingenting var plötsligt som innan jag gick in där. Ingenting. Allt kändes så oförberett och läskigt.

Jag följde mina order. Väl hemma för att hämta väskorna så mådde jag så illa att jag bara ville spy. Men jag hann inte det här och nu. Jag var tvungen att ta mig in till Katrineholm, och det med basta. Hela vägen grät jag. Jag var livrädd samtidigt som det kändes så oerhört nära plötsligt, att bebis äntligen skulle komma. Väldigt obeskrivlig och konstig situation… Micke stod redo när jag kom och han lugnade mig direkt när han hoppade in i bilen. Hans lugn i alla typer av sådana här situationer är beundransvärd. Det smittar ändå av sig lite grann och det var precis vad jag behövde även fast jag här och nu faktiskt kände mig säker på att bebisen låg fel och att det skulle bli en påföljd jag inte var särskilt peppad på…

Inne i ultraljudsrummet var spänningen total. Kvinnan som tog emot oss där behövde inte ens fråga hur jag mådde, för det såg hon om man säger så. Hon försökte även hon att lugna mig och det kändes bra, och fint, såklart. Det kändes som en evighet medan hon startade upp allt, knappade in mitt personnummer i datorn och innan hon började med själva ultraljudet. ”Nämen se här, huvudet ligger visst neråt”  DEN känslan! Alltså, DEN KÄNSLAN! Yes!!!!! ♥ Jag ringde min barnmorska direkt och meddelade läget. Hon blev lika lättad som oss och sa att hon skulle ringa till förlossningen i Nyköping och boka tid åt oss för igångsättning. Vi vill ju inget hellre än föda i Nyköping denna gång med tanke på att det varit ett väldigt turbulent år på Mälarsjukhuset i Eskilstuna med många tragiska utfall, så till vår stora glädje låg han faktiskt med huvudet NERÅT och vi kan föda på det sjukhus vi verkligen vill. Sån lättnad! Sån befrielse!

Det här var verkligen den mest kaotiska, konstiga och känslosamma eftermiddag på väldigt länge. Jag har samlat mig från den nu och ser nu fram emot vår igångsättning på måndag kl 09:30. Vi kunde väl aldrig tro eller gissa att bebis skulle trivas SÅHÄR bra i magen men nu har vi det faktum att vecka 42 är här och igångsättningen är på måndag om det inte startat av sig självt nu under helgen. Även fast jag är riktigt trött på både magen och att vänta nu, så är jag positivt inställd och förberedd på att det dröjer till på måndag. Och ju mer vi smällt och tagit in allt, jag och Micke, så ser vi fram emot att uppleva hur det går till med en igångsättning. Ingen av oss vet eller kan så mycket om hur det går till mer än att det kan ta tid eller gå väldigt snabbt, precis som en vanlig förlossning. Så, om det är någon av er som har erfarenheter, dela dem gärna med oss!! =) 

Det här är alltså förmodligen de sista bilderna på kanonkulan. Tänk att vi gått 9 dagar över tiden idag och att han inte vill ut! Envisa rackare alltså =) Vi orkar verkligen inte längta eller vänta längre nu…..