… Men, det kan bli alldeles underbart ändå… ♥
Förmodligen kommer vi inom en viss tid kunna se tillbaka på all den här extrema oturen vi haft, och till och med skratta åt det, men just nu känns det bara så sorgligt och typiskt – alltihop! Jag vet ärligt talat inte var jag ska börja, eller hur mycket jag ska berätta, men jag har ju redan nämnt lite här, att eventuella saker har varit på gång och att vi gått runt och hoppats, hållit tummarna och nervöst väntat då makten inte har varit vår.
Vi har fått väldigt fina meddelanden och värmande ord via mina kanaler från många av er som trodde det handlade om att vi försöker skaffa barn. Många delade med sig av egna historier, tips, värmande ord och en massa kärlek och det är så fint att se vilka otroliga människor det finns där ute. Men jag känner mig skyldig att klargöra att det inte handlar om det, att vi försöker skaffa barn, utan något helt annat. Jag vill i samband med detta även tacka till er alla som tagit er tid att skriva och som trott det handlat om kampen om barn, och heja tillbaka till alla er som delade med mig av att Ni försöker och kämpar. Ge inte upp. Det TAR tid att bli gravida för de allra flesta, så även för oss innan vi blev gravida med Tuva. Plötsligt en dag så händer det, jag lovar ♥
Hur som helst, det blev inte som vi hade hoppats på. Man skulle kunna säga att vi förlorade, ja, för det handlade om en budgivning och vår gemensamma dröm här i livet boendemässigt. Drömmen gick i kras och det gjorde ont, för vi hann leka med tanken, förbereda oss både mentalt och praktiskt, planera, prata med banken och massa annat. Sedan så kom smällen, eller om man ska kalla det, förlusten. Så tråkigt! Så surt! Så otroligt smärtsamt, ledsamt! Men som sagt, det är vad vi känner just nu. Både jag och Micke tror på meningen med allt, att det med all säkerhet finns en anledning till att det som hände, hände.
Det mest frustrerande är nog ändå alla de smågrejer som hände direkt efter detta, som gav så stor effekt på oss psykiskt. Tåget till Stockholm blev 4 timmar försenat i fredags när vi spontant skulle åka upp och shoppa, mysa, bo hotell och glömma allt som gick i kras. När vi väl kom upp så spöregnade det och blev ingen shopping, haha. Det var hur som helst mysigt ändå, men vi hade minsann otur och det var tooooo early med tanke på förlusten och alla ledsamma känslor. Som grädde på moset pajar tvättmaskinen från ingenstans, och den är dessutom relativt ny. Jahapp, bara att köpa en ny då… Tuva insjuknar IGEN, denna gång med samma höga feber och fruktansvärd hosta. Och här är vi nu – mitt i VAB-karusellen igen. Vi pusslar och går om varandra för att försöka få ihop jobbet så gott det går. Jag var hemma igår och även idag, och Micke tar över imorgon.
”Det är orättvist att vara sjuk” sa hon och somnade igår eftermiddag.
Nu ska jag mysa med min sjukling. Vi ska starta en film och bädda ner oss i soffan.
Återigen, tack för att ni lämnar avtryck här inne, på min mejl och Instagram – Ni är underbara.
Kram
Senaste kommentarer