jennybredell

Många frågar mig: ”Hur ont gör det att föda barn?” Jag svarar alltid det ärligaste jag kan: ”Det gör så ont att du inte fattar hur du klarar det utan att dö.”

Helt ärligt så känns det fortfarande så himla overkligt när jag tänker tillbaka på den kvällen jag låg i den där förlossningssängen och födde barn. Har det verkligen hänt på riktigt? Hur gjorde jag?

När vi kom in till förlossningen var jag redan öppen 10 cm och blev snabbt inskickad till ett rum för att föda. Jag fick sån jävla kick av hur barnmorskan berömde mig för mitt värkningsarbete på egen hand. ”Lilla gumman, gud så starkt gjort för att vara förstföderska! Hur har du burit dig åt?” Men det är ju där min starka sida ligger. Jag har sån enorm smärttröskel och ett inbyggt jävlarenamma som hjälper mig hur mycket som helst.

Det mest fantastiska är ju att förlossningen gick precis som jag önskade. Klarade allt galant utan någon bedövning. Det enda jag använde mig av var min andning och lustgasen. (Sen hur mycket jag tyckte att lustgasen hjälpte mig, det är en annan femma). Jag fick allt att klaffa genom att andas och blunda medan Micke stöttade mig till tusen. Men sen är ju sanningen den att fyfan vad ont det gör! Har massor med bilder från förlossningen men jag vill behålla dom för mig själv förutom några som jag kan bjuda på. Och ja, de förklarar en del av smärtan:

Jag är sjukt stolt över min prestation på förlossningen. Jag och Micke gjorde det jäkligt bra. Verkligen.

Det är dumt att gå runt och tro eller inbilla sig att det inte gör så farligt ont att föda barn. För det gör det. Det gör hur jävla ont som helst. Du tror du ska dö och gå av på mitten. Du kommer skrika och gråta. MEN, sen plötsligt är det över och då förstår man hur värt allt är. Jag skulle kunna göra om det hur många gånger som helst.