jennybredell

Vår graviditet var välplanerad och efterlängtad. Jag plussade redan i vecka 4 och jag kommer aldrig att glömma den kvällen. Varken jag eller Micke vågade tro det var sant så vi köpte fler test dagen efter för att våga ta in det faktum att nu ska vi äntligen bli föräldrar.

När man blir gravid så händer det så mycket i både huvudet och kroppen. Det är svårt att förklara, men allt blir så annorlunda. Alla faror känns plötsligt mycket närmre på något sätt, allt blir så mycket mer värt och prioriteringarna blir så annorlunda. Jag var rädd att saker och ting inte skulle gå vägen. Jag var rädd att min kropp inte skulle palla bära ett barn i 9 månader. Jag var rädd att bebisen i magen inte skulle må bra. Jag var rädd att någonting hemskt skulle hända med både mig och bebisen. Men det tog bara någon vecka så var alla dessa rädslor och tankar som bortblåst. Det var då jag vågade ta in att det här är ju på riktigt! Jag ska bli mamma! Och så började jag njuta istället. Och tro mig, njöt gjorde jag.

Förutom att jag var så fruktansvärt trött de första tre månaderna så finns det ingenting och klaga på. Jag mådde så himla bra genom exakt hela graviditeten. Från början till slut. Förutom tröttheten då somsagt. Jag fick mage tidigt och jag älskade det. Jag njöt verkligen av att se hur kroppen varje dag förändrades. Det var så jäkla coolt. Något jag dock inte var så beredd på var att brösten skulle bli så enorma. Herregud vilka bomber jag fick! De blev så tydliga till min lilla kropp för de kom så snabbt. Och det kändes aldrig som att de slutade växa utan jag fick köpa nya bh:ar var och varannan dag. Men somsagt, jag gillade att kroppen växte och att jag för ett tag fick stora tuttar var inget störande. Haha.

På inskrivningen i vecka 11 så fick barnmorskan ta emot ett sprudlande och förväntansfullt par. Jag fick lämna blodprov, mäta blodtrycket, ställa frågor, ta emot information och ställa mig på vågen. Den visade 56 kilo. Jag vet inte vad jag vägde exakt innan jag blev gravid, men jag tror jag låg på 53 kilo. Barnmorskan frågade om det var okej att hon gjorde en vaginal undersökning för att ”se så allt såg bra ut” men jag sa snabbt ”NEJ, det är jag inte redo för”. Hon förstod och sa att det inte var ett måste men såhär i efterhand kan jag nästan skämmas lite. Jag menar, det är ju INGENTING emot vad man får gå igenom senare i graviditeten, för och inte tala om förlossningen. Då grävs det där nere, det kan jag ju lova. Men, jag var inte redo där och då. Jag har alltid haft svårt för och ”fläka” ut mig sådär så det var nog den största utmaningen och spärren måste jag nog säga.

I vecka 17 var det äntligen dags för ultraljud. Jag hade längtat efter det sen dagen jag fick reda på att jag var gravid. Ultraljudet kändes SÅ viktigt för mig. Nästan som ett konstaterande. Därför kändes det som en evighet att vänta enda till vecka 17, men så var det. Lättnaden när vi fick se en frisk och livlig bebis är obeskrivlig. Jag reagerade genom att ligga och asgarva medan jag tittade på skärmen. Verkligen asgarva. Helt sjukt. Tänk att det var Tuva som låg där inne och sprattlade.

De första sparkarna kom någonstans i vecka 22 har jag för mig. Det kändes som en liten milstolpe. Att okej, nu är det verkligen någon där inne som växer och börjar ta plats. På riktigt. Det var häftigt.

Vi kollade inte upp könet på bebisen. Där var vi helt överens. Vi ville ha det som en överraskning och för oss spelade det absolut INGEN roll om det var en pojke eller flicka, så varför kolla? Jag hade hela tiden på känn att det var en liten kille medan Micke var bombsäker på en tjej.

När vi pratade namn så var vi inte lika överens. Jag gillar gulliga och lite äldre namn medan Micke ville ha ett mer tufft namn om det visade sig vara en kille som tittade ut. Så där hade vi problem. Mina favoritnamn på killsidan var Vilmer, Milo och Wilgot medan Micke gillade namn som Jordan och Vincent. Tjejnamn hade vi dock samma favoriter så vi hade tur att det tittade ut en liten tjej, hihi.

Alla förberedelser var så mysiga. Köpa säng, fixa i rummet, titta ut den perfekta vagnen, välja det säkraste babyskyddet, bunkra upp med bebiskläder osv. Allt var välplanerat, in i minsta detalj.

Mot slutet blev det tungt. Jag gick sammanlagt upp 24 kilo. Men jag stod och jobbade fram till dagen innan Tuva kom och jag måste säga att jag är jävligt stolt över mig själv hur bra jag hanterade den här resan. Jag hade dock aldrig klarat det lika bra utan Micke, han gjorde en hel del jobb utan att han vet om det. Servade med nattmackor, städning, matlagning och massa praktiskt medan jag efter en dag på jobbet fick komma hem och vila med magen ett tag. Hur mycket värt som helst! Just det, nu kom jag på! Gravidcravings! Det har man ju hört så mycket om. Vet ni vad jag hade som min största last? Piggelin. Jag åt så himla mycket piggelin. Köpte hem kartongvis med glass och kunde äta hur mycket som helst. Så himla konstigt hur man kan bli sådär sugen på nått som man i stort sätt nästan aldrig äter annars.

Det bästa vi gjort och som jag kan rekommendera till er som är gravida – Gå iväg till en fotograf och föreviga magen och er resa tillsammans. Det är så himla värdefullt och roligt i efterhand.

Jag ÄLSKADE att vara gravid och jag längtar tills nästa gång och hoppas att jag får må lika bra då. Man vet aldrig. En oförglömlig resa och det finaste jag någonsin varit med om. Jag är så tacksam ♥