Den 18:e juni knackade det på dörren klockan 7 på morgonen. Vi vaknade till och tittade på varandra, jag och Micke. Det knackade igen. Då sa jag till Micke: ”Upp med dig, det är din dag idag. Mina tjejer skulle aldrig knacka såhär högt”.
Så, Micke gick och öppnade. Jag hörde in till sovrummet hur han sa: ”Oj!” innan han ropade efter mig. Jag gick dit. Utanför vår dörr stod en lång man täckt med lakan och solglasögon, klädd i höga stövlar. Skitläskigt, haha! Vi såg inte vem det var och han sa inte ett ord. Han stod still som en pinne och höll i ett stort rosa paket. Då förstod jag – det är till mig.
Jag rev upp paketet så fort vi stängt dörren och kommit in till köket. Och jag lovar er – Jag SLET upp det! Jag var så jäkla nervös och pirrig! Överst i paketet låg det ett kuvert som det stod: ”Brev 1″ på:
Kläderna som låg i kartongen var så mycket finare än jag någonsin vågat drömma. Jag blev SÅ himla glad när jag såg outfiten och jag förstod direkt att mamma varit med till stor hjälp där. Hon är nämligen en hejare på att sy och allt var så genomtänkt. Vita leggings och snygg tröja från H&M som de sytt dit lite rosa rosetter på och så en stor fluffig rosa kjol och tiara i samma tyg. Jag kände mig så fin trots att jag inte hann ta på mig något smink, haha!
Och brev nummer två:
Brev tre:
När jag klev utanför dörren kom spöregnet. Allt hade gått emot mig såhär långt. Vädret, min borttappade mascara och så panikrakningen av benen som slutade i blod och sår, haha. Men satan i gatan vad glad och TAGGAD jag var!
Ovädret hade gjort att brevet i lekparken blåst iväg lite. Så jag fick leta ett tag, men sen så:
Det kändes som att jag stod där alldeles själv och väntade i en evighet, men i själva verket kanske det handlade om 5 minuter. Jag hörde en motorcykel komma och då fattade jag. Hon som körde gav mig ett brev:
Och jag fick ordagrant FÖLJA EFTER henne. Hon körde iväg och jag fick GÅ efter med all min packning och jag bara garvade åt hela situationen. Efter 50 meter stannade hon framför ett hus där det stod en sopsäck med rosa ballonger runt. Jag gick dit och där fanns nästa brev och ett MC-ställ:
Och jag kan bara säga, FYFAN så kul det var att åka hoj! Jag hade en väska på ryggen som vägde mer än mig och det SPÖREGNADE hela vägen, men det gjorde inte ett skit för OJ så kul jag hade! Nästa ledtråd och brev – var fanns det om inte på stora vägen där man svänger in till lokalen vi ska ha festen i. Återigen – så genomtänkt ♡
Och där fick jag detta:
Jag tänkte, vad i helvete, FYRA kvar?!?! Jag var helt genomblöt och hade kramp i ryggen. Jag menar, vi hade ändå åkt en bra bit och jag hade all packning som vägde och regnet öste ner…
När vi kom fram till huset så möttes vi av rosa ballonger ÖVERALLT. Jag blev så rörd. De hade fixat med så mycket. Men var va alla? Jag möttes bara av en öl och ännu ett brev. Jag fattade ingenting.
Till slut kom de springandes och tutade med en massa tutor och jag fattade att okej, nu är det på riktigt. Jag kastade av mig den sjukt tunga väskan och hjälmen och kunde inte riktigt hålla ögonen torra när jag såg och kramade alla. Jag var så glad, tagen och taggad. Och lättad över ett den blöta motorcykelturen var över. Jag kramade om min chaufför och tackade henne för hela grejen innan jag gick in och kramade alla tjejer igen. Jag var blöt enda in till trosorna så jag fick lov att slänga in min outfit i torktumlaren ett tag.
Fortsättning följer…
Senaste kommentarer