jennybredell

Ni som känner mig vet att jag är den mest otränade människa som finns. Jag har både 0 kondition och 0 muskler i min kropp. Det brukar till och med skojas om det, öppet och väldigt ofta. På sin höjd cyklar jag till jobbet eller med Tuva till affären eller lekparken, inget mer än så. Ni som nu inte känner mig och inte hade någon aning om detta har nu fått veta någonting nytt.

Om jag är stolt över detta? Givetvis inte!!! Det är ju väl känt att vi ALLA måste vara fysiskt aktiva för att leva ett längre och friskare liv! Att jag normalt sett är smal är ju absolut inget försvar, då vi har inre organ som såklart påverkas negativt ändå. Dessutom så är jag en godisråtta och det i kombination med diabetes i släkten är ju inte sådär jättebra.

Varför jag plötsligt tar upp detta och skriver ett inlägg om det är för att under graviditeten så påminns man ofta av både barnmorskan och gravidapparna om hur viktigt det är med daglig motion för att både fostret och man själv mår bra av det plus att förlossningen sägs bli ”enklare”. 30 minuters aktivitet varje dag rekommenderas. Så, att vara en sån slöfock som jag är och att plötsligt dagligen bli påmind om detta gör såklart att man tänker efter lite mer. Extra mycket såklart också för att det inte bara gäller mig själv, utan även bebisen i magen.

Ärligt talat så tycker jag att det ÄR skönt med promenader, men det är bara det att komma till skott. Jag hittar liksom alltid andra grejer som är mycket viktigare och/eller roligare så det skjuts hela tiden åt sidan. Enda gången i mitt liv som jag verkligen prioriterat något så enkelt som promenader är tiden då Tuva var liten och låg i vagnen. Då promenerade jag varje dag. Men syftet var då hela tiden för hennes skull, att hon mådde bra av frisk luft osv. Jag har liksom aldrig gjort det för mig själv. Konstigt men sant.

Min mamma är inne i en riktigt bra period då hon promenerar varje dag. Tack vare det har jag kommit ut ett par gånger tillsammans med henne. Och visst är det väl skönt!!! Speciellt de gånger vi tagit oss ut i motionsspåret och kvällssolen lyser bland skogens alla träd samtidigt som fåglarna kvittrar glatt.

MEN, jag får inte in det naturligt, som en daglig rutin och jag vet inte, men jag tror någonstans att det handlar lite om vilja(?). Jag vill det inte tillräckligt mycket. Eller nåt? Jag vet inte.

Nu längtar jag extra mycket efter lillebror så att dagliga promenader blir någonting naturligt. Fram tills dess så ska jag genom detta inlägg lova mig själv att ta tag i detta på riktigt! Det är ju en sådan löjligt enkel sak, inte sant?

Vad är ett rimligt mål att börja med? Kvällspromenader minst 3 kvällar i veckan? Kan det vara något tro? Kanske. Jag ska locka med mig Tuva som får cykla bredvid, då blir det garanterat enklare att få det gjort.

Önska mig lycka till! =)