Nu står jag iallafall på benen. Det var den där äckliga influensan som valde att flytta in i min kropp förra måndagen. Den kom från ingenstans och vekligen slängde omkull mig. Micke fick stanna hemma från jobbet och ta hand om Tuva medan jag låg i sängen 24 timmar om dygnet. Det har varit hemskt. Jag har inte ens haft ork och äta eller duscha.
Nu såhär en vecka senare börjar det somsagt äntligen vända. Febern är väck men halsen retar lite fortfarande. Såklart har Tuva åkt på någonting. Igår hade hon feber hela dagen, som mest 39,6 och aldrig har vi haft en mer stillasittande eller lugn Tuva. Det var jättekonstigt. Hon bara låg blickstilla i min famn timme efter timme. Tycker så synd om henne då det i stort sätt är samma visa idag…
När jag är på bättringsvägen är det såklart att Tuva ska bli dålig. Suck.
Senaste kommentarer