I lördags var vi med om det sjukaste och mest konstiga på länge. Vi vaknade, åt en långfrukost i tv-soffan och myste innan vi började städa. Jag och Micke tog köket medan Tuva röjde på sitt rum. Alla var glada och pigga, precis som det ska vara. Tuva hade dessutom en rejäl frukost i magen. Närmare bestämt två skålar med youghurt och müsli, en macka och ett ägg.
Plätsligt hör vi ett gråt som vi inte är särskilt vana att höra. Ett gråt som inte tog slut. Hon utbrast själv: ”Jag kan inte sluta gråta, det gör så ont!” Hon hade alltså haft sån otur och slagit huvudet i skrivbordskanten när hon skulle resa på sig efter att ha plockat upp alla pärlor som låg där under. Vi försökte trösta och lugna henne men det var svårt. Då förstod jag att, okej, detta gör ont på riktigt. 5 minuter senare kom febern. Inte ens glass hjälpte eller piggade upp. Där stod vi, efter världens mysigaste morgon, pigga och glada, förväntansfulla på lördagens aktiviteter och en Tuva taggad upp över öronen som skulle sova hemma hos sin farmor och farfar. Micke skulle på grabbkväll och jag på pyjamas- och drinkparty med ett gäng brudar. Jag tog direkt beslutet att stanna hemma. Såklart. Inget snack om saken ♥ Då blir Tuva ännu ledsnare. ”Jag vill så gärna till farmor och farfar, jag kan faktiskt vila där hemma istället för här” Jag blev precis tårögd. Jag och Micke tittade på varandra och Tuva fortsatte: ”Jag vill vila hemma hos farmor och farfar i deras soffa, snälla”. Vad gör man? Vad hade ni gjort? Vi ringde till farmor Ann och berättade läget. Hon var snabb med vad hon tyckte och menade på att Tuva var så välkommen och att de kunde vila och ta det lugnt tillsamamns. Sagt och gjort. Det gick ju hur bra som helst. Tuva piggade på sig direkt efter att hon fick Alvedon. På kvällen och natten hade hon dock feber igen men ingenting igår på hela dagen. Så konstigt.
Vi är hur som helst ändå hemma idag, ifall att. Det känns inte mer än rätt. Hon somnade 18:20 igår och vaknade först kl 08:00. Pluttan ♥
Senaste kommentarer