jennybredell

Det är med en klump i magen och ett nedstämt humör som jag skriver detta inlägg. Det här har nämligen inte varit en bra dag idag. Jag har fått uppleva och tvingats genomlida ännu en traumatisk upplevelse som gör ont i hela kroppen.

Jag tar det från början:

Okej, nummer 1 – till er alla som inte vet så är jag extremt rädd och obekväm med allt som har med sjukhus att göra. Min största rädsla är nämligen nålar och det finns en oerhört smärtsam orsak till det. Jag orkar inte skriva om det ännu en gång men ni kan läsa lite om det HÄR , ett inlägg jag skrev i februari när jag berättade lite om min historia och rädsla i samband med att jag skulle dra ut en visdomstand. Så, min tunga sjukdom och långa sjukhustid som barn har gjort att jag verkligen avskyr sprutor, Någonting händer inom mig och att det är någon form av trauma är det ingen tvekan om. Det som händer psykiskt och inom mig är helt okontrollerat. Och det gör ont.

Idag hade jag tid för provtagning i samband med min graviditet. Ärligt talat så har jag glömt bort (eller förträngt) att man tidigt i graviditeten måste lämna blodprov. Jag var helt inställt på ett stick i fingret bara när jag förra veckan var på mitt inskrivningssamtal hos barnmorskan som bad mig sträcka fram armvecket. Jag ryggade snabbt tillbaka och då loggade hon in i mina journaler och ursäktade sig. Hon lugnade mig och sa att vi bokar en ny tid för provtagning så att jag kan ha med mig någon som jag känner mig trygg med. Oerhört skönt och såklart väldigt snällt av henne.

Idag var dagen kommen. Jag och Micke gick upp i morse, peppade varandra, åt frukost och åkte dit. Jag hade en relativt lugn känsla i kroppen trots allt. Vi väntade i väntrummet ca 15 minuter innan vi fick komma in. Givetvis kom en liten nervositet här, men inte så svår att jag inte kunde kontrollera den. Kvinnan som skulle ta blodprovet var inte barnmorskan, men det var jag informerad om så det var ingen fara. Jag satte mig på en stol (som i efterhand är det dummaste jag har gjort!!!!! När man är så extremt rädd, nervös, förskräckt och traumatiserad som jag är så ska man inte annat än ligga ner! Jag kan inte förstå hur någon av oss inte tänkte på det!!!) och vi började med det enkla – blodtrycket. Inget problem med det, för ni minns väl? Nålar var det ja…… Sköterskan lugnade mig genom att klargöra att blodtrycket var ”perfekt”. Skönt. ”En av två saker avklarade älskling” peppade Micke med. Sedan var det dags, Sköterskan började fråga i vilket armveck jag brukade bli stucken i. Redan här kände jag att det inte var någonting jag ville prata om eller ens tänka på, men jag förstod ju att hon bara ville väl så jag svarade kort att jag inte vet. Hon kikade i båda mina armveck och hummade och funderade lite på vilket hon skulle välja. Allt jag försökte fokusera på var att andas. Samtidigt känner jag hur ett band spänner runt ena amen och förstod då att den var den hon hade valt. ”Jag sticker nu” sa hon medan jag la huvudet i handen och gjorde allt i min makt för att koncentrera mig. Då beklagar hon sig över hur fel det hade gått med sticket, att det är typiskt att det händer på någon som mig som är så pass rädd. Jag vet att hon inte ville något illa, men det här är i stort sätt det värsta som kan hända en sån som mig i ett redan utsatt läge. Hon krånglade med nålen och fortsatte beklaga sig när jag kände att nu, nu kommer det. ”Jag är yr, nu kommer det” minns jag att jag sa. Sedan slocknade det. Jag svimmade. Blev medvetslös för en kort stund. Försvann….

Jag vaknade i panik och förstod ingenting. Det är exakt lika hemskt som varje jävla gång man svimmar. Till slut ser jag att det är Micke som är över mig. Och sköterskan. Jag lägger märke till Mickes skräck hans ögon har och förstår då vad som hänt. Då kom tårarna. Sköterskan beslutade då att blanda in barnmorskan och jag fick gå in till henne och lägga mig på en brits. Jag fortsatte gråta och kunde inte sluta. Barnmorskan, som för övrigt är helt underbar, hyschade mig, klappade på mig och lugnade mig. Micke likaså. Jag lyckades samla mig någorlunda och förstod att vi måste fortsätta. Jag la mig med huvudet in mot väggen och försökte fokusera på nytt. Det positiva var att allt gick i lugnare takt nu. Jag fick någon varm påse på handen och förstod att barnmorskan skulle försöka sticka mig där istället. Vad som helst tänkte jag, bara det här blir klart och jag får åka hem. Tårarna rann fortfarande samtidigt som Micke hela tiden påminde mig – ”andas Jenny, andas”

Sticket kom, det var alltså i handen denna gång. Jag gjorde mitt yttersta och tänkte på andningen så mycket jag kunde samtidigt som Mickes hand strömmade kärlek till min. Efter ett tag kände jag att det var något som ändå inte stämde. Mycket riktigt. Mitt blod rann inte, det ville inte komma ut och ner i röret. Det var helt stop här. Då kom illamåendet och en panik svår att förklara. Det, med en nål i handen, är liksom inte den trevligaste kombinationen. Jag bad om att få kräkas. Och det gjorde jag, med råge. Fy fan! Vi beslutade att ta en paus…

Vi gick ut från rummet och satte oss i en soffa. Här kände jag inget annat än maktlöshet, sorg, besvikelse, skam och smärta i bröstet. Micke tog fram bilder på telefonen som han försökte distrahera mig med för att få mig tänka på något annat och samla lite krafter. Det fungerade till viss del. När vi gick in igen så blev det som jag hade tänkt mig – britsen var vänd och vi skulle testa andra armvecket/handen. På något sätt kändes det som en nystart. Jag la mig, vände mig mot väggen och behöll lugnet som både Micke och barnmorskan gav mig. Hon berömde mig över min inre styrka att ändå komma tillbaka in igen efter det som hänt. Jag kände den varma påsen på den andra handen och förstod att det var där och inte i armvecket hon skulle sticka. Det kändes…. okej. Barnmorskan bad mig plötsligt att sjunga. Jag förstod ingenting och ifrågasatte om hon verkligen menade allvar, men det gjorde hon. ”Ja, sjung en bra barnvisa” sa hon. Sagt och gjort. Plötsligt låg jag där och sjöng ”bä bä vita lamm” med henne och Micke. Väldigt befriande. Vi fortsatte med Emil i Lönneberga, Madicken och Idas sommarvisa. Jag förstod då att blodet förmodligen rinner oerhört sakta då jag låg där och vi höll på väldigt länge. Att sjunga fick mig att tänka på annat och blodet kunde därmed kämpa lite till. När jag inser, efter väldigt lång tid, att vi är klara, blir jag oerhört lättad då 1,5 timmes kamp är över. Tänk er, 90 minuter för ett blodprov………………….. =(